Jag vet inte om jag nämt det tidigare men jag har börjat ca en dag i veckan på en annan del av Klinisk fysiologi, Njurfunktion. På njurfunktion kontrollerar vi helt enkelt njurarnas funktion genom att injicera en radioaktiv isotop och efter en viss tid ta ett antal prover som vi sedan separerar och kör genom en gammaräknare för att på såvis följa upp hur mycket radioaktivitet som finns kvar efter ett antal timmar i blodet. Beroende på mängden kan vi beräkna hur väl njurarnas filtration fungerar.
Detta är en vanlig undersökning framförallt på cancerpatienter ofta inför cellgiftsbehandling. Med detta följer även cancersjuka barn. Alla patienter förutom cancersjuka små barn kommer till oss och gör undersökningen. När det gäller barnen går vi till Barn 3 (som är barncanceravdelning) och sprutar isotopen, provtagningen sköter dom själva för att komma med proven till oss. Idag var det min tur att besöka barn 3. Det smärtar något fruktansvärt i mig att se allt detta. Atmosfären, de små söta barnen som är svullna av kortisonet, utan hår på grund utav cellgifter och slangar överallt för att deras små små kärl inte håller för alla injektioner och provtagningar. Det gör så ont i mig när dom trots allt detta berättar om att läppstiftet smakar cocacola eller hur fort bilen åker. Det gör så ont när dom ryser till då vi spolar igenom infarten med koksalt eller ställer frågor och använder "sjukhusord" när man egentligen i deras ålder ska spela kula eller boll på skolan. Jag hade gråten i halsen hela tiden och ögonen bara vattnade sig. Det är så orättvist, fruktansvärt och obegripligt svårt att fatta att så små barn kan vara så svårt sjuka. Varför?
Det är så orättvist och hemskt när barn är allvarligt sjuka, hemska tanke. Kram på er!
SvaraRadera