Ännu en dag till historien..

Vaknade imorse med en bra känsla, Bebis och sambo var redan uppe. Det har blivit en liten ritual att dom vaknar och kliver upp och låter mig sova vidare, skönt! Dock måste det snart bli en ändring, inte nog med att sambo snart ska jobba igen utan, för att hela dagen blir förskjuten när man sover halvdagen. Frukost blir brunch, den ordinare lunchen uteblir och det blir middag vid eftermiddagsfikas tid, och sen då, man kan ju inte ställa sig och laga riktigt käk på kvällsfika tid..

Hursom jag klev upp med en förhoppning om att julen skulle städas ut, ringa massa viktiga samtal och fara ut och köpa lite prylar, (inge okynnes). Jag ringde samtal sen tog det slut. Det var som att latmaskarna krälade runt i varenda liten cell i min lata kropp, det slutade med att vi satte på en film, New Moon, jag somnade, gjorde inte så mycket det var inte riktigt en film i min smak ändå. Men när jag vaknade, hade latamaskarna förvandlats till onda små kräk som sprang maraton i ljudets fart i alla mina celler, man kan säga att jag vaknade med paniken i kroppen, UT jag måste UT, kan inte sitta/ligga här en heldag...

Jag trotsar kylan och bestämmer mig för att cykla till affären för att handla mjölk. Jag klär på mig och cyklar iväg, efter ca 100 m ger jag upp, det var som att trampa runt betong, märker att bakdäcket är i princip lika platt som den plattaste plätten man kan laga, det bara att traska hem. Jag låser cykeln och bestämmer mig för en promenad i stället, börja gå upp mot sjön, känns som att det är enbart jag som lever i hela världen och i hjärnan hör jag nån som läser tomtedikten och frasen "endast tomten är vaken" Snön som knarrade under mig och det var svart som natta och ja ungefär som det är när endast tomten är vaken. Jag fortsätter att gå, och hjärnan spelar mig ett spratt nu får den för sig att jag ska bli överfallen, jag sansar mig och tänker, ska man våldta nån så lär det ju inte ske när det är -25 ute, picken skulle ju frysa innan den ens kommit ur kallingen..så korkad människa finns det ju inte, eller? Jag fortsätter att gå och tankarna fortsätter att gå på högvarv kanske våldtäksmannen är ute i alla fall, kanske är det nån tattare som jag som fått panik av att ligga inne och beger sig ut och vips så kommer jag på cykelvägen, fantiserar ihop en riktigt bra kriminalare som skulle få Beck att likna barnprogram på bästa sändningstid.
Jag närmar mig ett bostadsområde, så jag pinar på ditåt och går raskt igenom kvarter för kvarter tills jag närmar mig mitt eget, puh äntligen hemma! Jag lever!